En fråga bara. Vad tror ni som så nobelt försvarar er kära yttrandefrihet att ni uppnår med detta? Tror ni att en värld så olik vår som den i öst kan förändras över en natt bara för att vi i väst har bestämt att den ska göra det? Skulle vi i väst omedelbart inordna oss i sättet att tänka i öst över en natt? Jag tror inte det.

Nu kommer klipska personer att säga "Jamen vi i väst tänker inte att vi ska döda folk som förolämpar vår profet/gud/whatever", men då kommer vi till min andra poäng. Jag kan köpa att man tycker att det är fel att Fundamentalister mordhotar folk som väljer att avbilda deras profet. Det tycker jag också, men jag kan inte köpa hur lätt närmast varenda en i alla dessa diskussioner drar likhetstecken mellan muslimer och mördare.

Det är just Fundamentalister som gjort de här grejerna, på samma sätt som Fundamentalister i USA hatar Sverige för att det är ett land Fullt av homosexuella.

Och det är helt okej att tycka illa om fundamentalister. Men sen när är denna fundamentalism en representativ bild av den näst största religionen i världen? En religion som väl knappast blivit den näst största i världen pga av dumma fundamentalister?

Islam är redan världens favorithackkyckling, ska vi göra det värre med den här skiten? Skit som kommer öka Fundamentalisternas hat ännu mer, vilket ökar missförståelsen för Muslimerna Ännu mer, vilket i sin tur skapar FLER FUNDAMENTALISTER.

Min poäng är: Inget förändras över en natt, och framför allt inte för att en gubbe som vill ha mediacoverage gör en ful rondellhund, det gör bara saker värre.

Och jag undrar om du nån gång går tillbaks dit igen, och kanske undrar över mig, kanske undrar över mig.

En svår och jobbig grej, som inte ville äga dig, eller rita upp en väg åt dig.

En pojke som log som små pojkar gör när inget fanns att skämmas inför.

Han faller, faller, faller. För din lust är fri men din frihet är bakom galler.

Och han reser i sig själv i korridorerna på psyk, eftersom han inte har fått säkra kort på given.

Och trots att livet i farstun står så nära inpå, är det något som gnager ändå.

Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och att vandra som en vilsen stenstaty.

Att vara på rymmen utan någonstans att fly. Och jag ville bara ta din hand, och kyssa dina röda läppar...

Kvällens träningspass var ett av de hemskaste och jobbigaste jag upplevt på väldigt länge. Jag tränade mage och rygg och redan efter ungefär tio minuter storsvettades jag och allt var tokjobbigt och jättetungt. Jag tror dock jag har kommit på vem boven i dramat är: Nämligen löken!
Jag har inte förrän idag insett att jag och lök (speciellt rå sådan) inte passar bra ihop alls. Jag åt alltså en räksallad med bland annat rå rödlök i till middag, och därefter har jag smakat lök, rapat lök, luktat lök och nästan känt mig som en jävla lök. Även om det smakar okej så är det liksom inte värt att äta det för att det dröjer sig kvar och gör sig påmint såpass länge så man blir tokig. Om den finhackas och används i matlagning såsom köttfärssås eller grytor har jag inget emot den. Rostad lök är heller inte så illa, men så fort löken används i för stora bitar och framförallt om den är rå blir den outhärdlig och skapar framförallt så mycket bieffekter på kroppen efteråt att det är ett mysterium att Någon äter den!

Nej, onions and I dont mix, och det är den förbannade lökens fel att kvällens träningspass gick dåligt!

Bokprojektet Carl Hamilton ledde så småningom till sitt slut, och efter att ha läst endast Jan Guillou i nästan ett år bestämde jag mig för att ta en paus från en av mina favoritförfattare och läsa Amberville av Tim Davys. Det måste vara en av de konstigaste böckerna jag någonsin läst, och i det här fallet är konstigt bra.

Boken utspelar sig i den fiktiva staden Mollisan Town som befolkas uteslutande av mjukdjur. Mollisan Town är uppdelad i fyra distrikt: Lanceheim, Yok, Amberville och Tourquai, alla stadsdelar i kulörta färger men med stora skillnader såväl ekonomiskt som invånarmässigt. I Amberville växte Eric Björn upp, ordentligt fostrad av sin ömma moder Noshörningen Edda och strikta fader Boxern Bloom. Ändå hamnade han i dåligt sällskap redan i unga år och började springa ärenden åt maffiabossen Nicholas Duva. Många år senare återvänder samme Duva tillsammans med sina gorillor till Erics hem som han delar med sin fru Emma Kanin med ett erbjudande han inte kan säga nej till. Ryktet om att det finns en dödslista som bestämmer vilka som ska hämtas av "Chaufförerna" i den röda pickupen har nått Duva, och han har information som säger att han står på tur. Om Eric inte hjälper Duva att lokalisera den mytomspunna listan och stryka honom från den, lovar Duva dyrt och heligt att Erics kära Emma Kanin inte blir långlivad.

Eric Björn ger sig alltså ut för att finna en dödslista som många inte ens tror på, och genom berättelsens gång fascineras jag av hur författaren Davys (som för övrigt skriver under pseudonym) har lyckats måla upp en så hårdkokt och råbarkad värld beståendes av mjuka gosedjur. Alltifrån målande och obehagliga scener där mjukdjur får sin stoppning utriven till den påhittade allsmäktige guden Magnus och det faktum att alla djur i Amberville som vill ha barn skriver upp sig på en adoptionslista för att få ett fabriksnytt mjukdjur hemkört till sig med lastbil känns fullständigt självklart. Det tillsammans med den starka kontrasten mellan mjuka gosedjur i en riktigt tuff och nedgången stad där våld, maktspel och klassklyftor är vardagselement är nog det som gör boken så intressant.

Amberville är den första boken i en planerad kvartett där nästa del som går under namnet Lanceheim redan är utkommen. Läser man mycket som jag har kommit att göra på sistone så är det ett roligt och intressant break från mina många politiskt konspirerande spionromaner, och jag kommer att följa serien med intresse.

Ikväll hände något väldigt speciellt som jag aldrig varit med om förut. Jag var ute på en nattlig promenad med min gode vän Oskar precis som förr i tiden. Vi vandrade omkring i Tullinge och plockade vilda plommon och åkte linbana vid en liten skolgård och bara umgicks allmänt som folk borde göra oftare. När vi satt och diskuterade alla möjliga ting såg vi ett stjärnfall!
Jag trodde först inte mina ögon eftersom jag aldrig sett ett stjärnfall i hela mitt liv och verkligen inte kunde tänka mig att det var så vackert. Vi delade ett tyst ögonblick då vi önskade oss någonting precis som det alltid sägs att man får göra, och resten av natten blev därefter lite bättre på alla sätt. Tänk att man kan bli så upprymd över en så enkel sak.

Jag hoppas min önskan går i uppfyllelse.

Just nu har jag två favorittanter, och det är Judit och Judit från Comhems nya (nåja) reklamer. Dessa snarlika tanter förklarar i reklamen att det är just dem som kommer att besvara ens frågor och hjälpa en om man har några problem. Det är dock lätt att tänka sig att de inte bara är duktiga på telefonsupport och Comhem-erbjudanden, de är förmodligen också väldigt bra på att baka bullar, sticka tröjor och annat tant Judit-aktigt.

What´s there not to like?

Inatt är en natt som så många andra nätter denna sommaren. Men endast ur ett av två avseenden. Det är en natt som så många andra nätter i det avseendet att efter sänggång och lights out har jag legat totalt klarvaken, och saknat minsta tillstymmelse till sömnigheten som var så allestädes närvarande bara någon timme tidigare. Ur det andra avseendet är det dock inte en nat som så många andra nätter, och det har att göra med orsaken till sömnlösheten. Allt som oftast är anledningen till mina sömnlösa nätter en malande oro och för mycket tankar på tunga och oroande saker som man inte kan råda över på något vis klockan fyra på natten. Tankar som man helst inte ska komma in på, men tankar som gärna uppenbarar sig ändå.

Men inatt är det som sagt annorlunda. Inatt vet jag att jag Borde sova eftersom det snart är dags att bege sig till jobbet och arbeta, men trots detta är jag förbjuden att sova. Förbjuden av min kreativa ådra som pulserar likt adrenalin i min kropp. Kreativiteten flödar i mitt huvud och i min kropp och jag kommer på talrika idéer på vad jag skulle kunna och någon gång borde sysselsätta mig med. Allt ifrån att systematisera min befintliga bokhylla och köpa en ny till att avsluta mitt nuvarande bokprojekt och börja läsa på ett nytt. Jag planerar för hur träningsveckan ska läggas upp, vem och vilka jag ämnar besöka på min enda lediga dag den här veckan, hur simskolelektionerna bör optimeras och hur min kvarvarande levnadskassa ska disponeras innan studielån och lön åter rullar in.

Allt detta i ett blixtrande sammelsurium av intryck och idéer från min omgivning och mitt innersta, ett innersta som blir så upptaget av storslagna tankar att den sömnighet som var så påtryckande och allvarlig för ett antal timmar sedan nu endast reducerats till någon pliktskyldig parentes längst bak i huvudet. Jag har vid åtskilliga tillfällen försökt bekämpa sömnlöshet av alla de slag, och med tiden har jag förlikat mig med tanken att man inte kan göra mycket åt den annat än att acceptera den. Frågan är om jag inatt bör omfamna sömnlösheten helhjärtat och ägna mig åt tusen kreativa sysslor, eller om jag bittert och envist ska klamra mig fast vid min extrakudde som agerar placebo-människa att krama om under ensamma nätter, och göra allt i min makt för att tråka mig själv till sömns.

Logiskt sett borde jag inte spä på min sömnlöshet till något värre än den redan är.
Men vem är logisk när han sitter klockan fyra på morgonen och har fullt upp med att fundera ut i vilken ordning hans seriealbum skall placeras i den nyinköpta bokhyllan när den väl är köpt...

Det finns ett fenomen här i världen som är väldigt utbrett och som jag aldrig har förstått mig på. Anledningen till att jag inte förstår det kanske beror på att jag är en människa som gillar positiv stämning och ogillar negativ stämning ganska ordentligt.

Fenomenet går ut på följande sätt:
Genom att antyda eller mumla någonting om att allting som härmed ska sägas faktiskt "bara är på skoj" så blir det okej att säga vad fan som helst. Det är ett slags frikort för snälla människor att få vara dryga och otrevliga med, och många människors humor eller personlighet fullständigt genomsyras av detta. Har man sagt att man bara skojar kan man utan problem haspla ur sig i princip vad som helst. Man kan bestämma sig för att nitiskt sänka och nedvärdera allt ens motpart säger, man kan utgå ifrån att alla runtomkring en är fullständiga idioter, och man kan framförallt mobba någon precis så mycket man vill. Eftersom allt ju ändå "bara är på skoj".
Missuppfatta mig inte, jag har inget emot att man som vänner retas med varandra och beskyller varandra för töntiga eller småroliga grejer, men jag kan i ärlighetens namn inte förstå varför det ska göras med något annat än en varm underton som visar på att det här är något som inte ska tas på alltför stort allvar.

En underton som det råder stor brist på i den här världen, och en underton som får mig att må riktigt dåligt och känna mig väldigt nedstämd om den saknas. Jag kanske är överkänslig och tolkar in alldeles för mycket i allting. Det grundar sig förmodligen i det faktum att jag fortfarande har världens sämsta självförtroende om man bara skrapar bort den tunna ytan. Oavsett hur det ligger till så är elak "bara på skoj" det värsta jag vet.

Nu är det sommar nu är det sol, nu är det stekhett hos Kennet! Jag befinner mig för tillfället liggandes i min soffa med kroppen så nära den öppna balkongdörren som möjligt och med så lite yta som möjligt täckt av den glödheta datorn som sakta men säkert bränner ett hål i mitt skrev. Det är sommar med besked och jag har insett att vad jag än tar mig till så kommer jag inte sluta svettas idag. Därmed är det bara att öppna balkongen, plugga in Lars i öronen och göra det bästa av situationen.
Just nu är jag musikmässigt inne i en liten torrperiod. Jag vet inte riktigt vad jag vill lyssna på och även om jag gillar det nya jag testar så känner jag inget större behov av att lyssna på det just nu. Jag håller på å försöker tagga till inför Muse i höst och lyssnar in de album ja inte hört förut, och resten av tiden fördelas jämnt mellan Kent och Winnerbäck.
Jag önskar att jag inte hade lyssnat på alla Winnerbäcks album, att jag hade några kvar att upptäcka :(

I övrigt åker jag ut med båt imorgon till och med söndag. Jag och gänget åker ut med Mikolans båt och planerar att sola, bada och chilla järnet, vilket ska bli mer än toktrevligt. Så vi ses efter helgen!

Jag slogs just av ett minne som nästintill hade försvunnit helt ur mitt huvud. Ett minne som jag tidigare inte placerat större vikt vid, avfärdat händelserna i det som ett mindre oförklarligt och barnsligt uppror och inget annat. Men när jag nu kom att tänka på en serie händelser som utspelade sig en kväll för ca fyra år sedan kunde jag inte på något sätt släppa det. Det har naglat sig fast i mitt inre och även om jag inte kan förklara varför så känner jag att jag måste få det ur mig.

För fyra år sedan var jag en helt annan människa. För fyra år sedan gick jag andra året på gymnasiet och bodde fortfarande hemma hos min mor och far, och hade endast tillägnat mig en spillra av de drag och egenskaper jag värdesätter hos mig själv idag. Det var en sen vår eller tidig höstkväll lik många andra med spöregn som smattrade mot rutorna i ett hem där en familj satt och kurade framför tv:n som så många kvällar innan just denna. Jag själv bodde i en egen liten stuga utanför det stora huset där mor, far och bror sov om nätterna, en egen stuga som innan jag tog över den hade tillhört min storasyster som sedan länge hade lämnat vårt hem och flyttat till tryggheten i något okomplicerat och tråkigt men ack så tryggt och bekvämt.
Det är inte så mycket ett minne som naglar sig fast i mig utan mer en hel översvallande ström av känslor som helt plötsligt vaknar till liv.
Jag minns att den kvällen hade alla ytterst tråkigt. Vi hade ätit middag och tittat på tråkiga tv-program under hela kvällens gång, och vissa kvällar stod jag helt enkelt inte ut med sådan enkel och inrutad leda. Därmed kläckte jag hoppfullt idén om ett biobesök. Ett biobesök som inte skulle ta mer än två timmar och som vi ändå skulle hinna hem att lägga oss i god tid efter. Mitt hopp tändes i och med att min omgivning inte lät helt negativt inställd till idén, men grusades lika snabbt när jag fick ett resolut nekande svar med förklaringen att föräldrarna som vanligt var på tok för trötta för att orka med något sådant.

Jag blev rasande. Jag blev totalt och fullkomligt rasande. Jag slet och rev ner saker i mitt rum, skrek ut min ilska och vandrade till slut raskt iväg ut i spöregnet iförd endast mina tunna inomhuskläder. Jag halvsprang ner mot sjön i ett sådant skyfall som man bara ser på film samtidigt som tårarna sprutade och jag hulkande och halvskrikande gick längst ut på bryggan som låg längst ut i hamnen nere vid sjön. Jag stod på bryggan och uppslukades av åskmuller, blixtnedslag och ett regn som aldrig ville sluta. Men framförallt slukades jag upp av mina egna känslor. Känslan av att vara en av de värdelösaste och mest ynkliga personerna i världen blandat med mer självömkan än jag någonsin tillåtit mig att känna.

Allt detta för en så simpel sak som att mor och far inte ville följa med på ett biobesök en regnig vardagkväll.
Först nu, först nu efter fyra år och tusentals personlighetsförändrande händelser senare inser jag att jag vet exakt vad den kvällens känslor handlade om. Den kvällens känslor var en av de sista och kraftigaste protesterna mot mänsklig apati jag någonsin gav ifrån mig i min familj. Anledningen till att jag sprang gråtandes och skrikandes i genomblöta kläder ner mot sjön var samma anledning till att jag blev så otroligt mycket mer besviken och uppgiven när jag kom tillbaka och min mor endast sa till mig att lägga mina blöta kläder i badkaret. Anledningen var att jag där och då befann mig mitt i apatins och orkeslöshetens centrum, och jag var fullständigt maktlös och kunde inte göra Någonting alls för att förändra den saken.

Så vad vill jag ha sagt med det här minnet? Finns det någon poäng med att jag över huvud taget berättat det för er? Jag kan inte svara på det. Men jag vet i alla fall att jag var tvungen att berätta om det här, för annars hade jag inte kunnat sova inatt. Att vara maktlös är nog det jag räds mest i hela världen. Och det var det jag kände den där regniga kvällen för fyra år sedan. Maktlöshet.

Med videoreklam :(

Nu är sommarlovet i princip här. Har en liten restuppgift utan deadline som jag bör få överstökad i veckan och jobb på torsdag och söndag, men i övrigt har jag ingenting alls inplanerat. Och det tragiska är att trots att man gått och längtat efter ledigheten i evigheter så börjar jag redan har tråkigt.

Det är lite så jag fungerar. Håller jag mig inte hundraprocentigt sysselsatt så kommer tankarna krypande. De där tjuriga och tråkiga tankarna som förmörkar och förstör. Och som saker är nu är det ännu viktigare att hålla tankarna i styr.

Det blir säkert en fin sommar. Men just nu är den bara tråkig...

Note to self: Spraya aldrig dina matlådor med ajax avfettningsmedel för att de ska bli extra rena.
Tortellini med rengöringsmedelssmak :(

Satt och bläddrade i ett låneexemplar av Illustrerad vetenskap eller dylikt på Spaaks idag och hittade av en slump en mycket intressant notis som gjorde mig smått full i skratt. Det har nämligen forskatsfram en typ av vattendriven jetpack kallad JetLev, och med denna larvigt dyra apparat på ryggen kan man alltså flyga om man befinner sig ovan vattenytan. Maskinen går till så att ett enormt långt rör på baksidan av apparaten suger upp vatten och skjuter ut dem ur två turbiner med extremt tryck. På så vis lyfter hela anordningen med människa och allt. Kolla in youtubeklippet nedan:



Detta fick mig osökt att tänka på Super Marios Gamecubedebut Super Mario Sunshine där Mario som semestrar på en tropisk paradisö beskylls för att ha klottrat ner hela resortet med geggamoja och bläck. Det finns inget annat att göra för honom att städa upp oredan eftersom domstolen är enig om hans skuld.
Tur då att Professor E. Gadds fantastiska uppfinning F.L.U.D.D (Flash Liquidizer Ultra Dousing Device) finns nära till hands för att enkelt spola bort all smuts. FLUDD fungerar dock inte bara som en rengörare utan går även att flyga med på Exakt samma sätt som ovan nämnda JetLev. Vilket i alla fal Jag tyckte var lite roligt.
Nedan en väldigt muppig reklamfilm från Super Mario Sunshine som visar FLUDD in action samt en samling politiskt korrekta lyckliga barn som förmodligen inte knarkar och håller sig i skolan: